Jag undrar...

... Om det kanske har gått lite väl långt när man låter mer förvånad när en läkare säger att det INTE är något fel, än när det faktiskt är det... Viktor var inne på ny provtagning i tisdags eftersom han återigen har börjat kissa på sig. I fredags ringde läkaren och sa att det var urinvägsinfektion. Igen. Undrar varför jag har slutat bli förvånad? Häromdagen sa en av Viktors fröknar att "vi har faktiskt pratat om dig här och vi är helt överens om att du är så stark som orkar allt detta". Dom skulle bara veta: Det gör jag inte, men jag har ju liksom inget val! Vem skulle kämpa för min son om inte jag gjorde det? Ingen! Kommunen skulle antagligen tycka att det va ganska skönt...

Tänk

Tänk om jag snart får en lägenhet! Igår var vi på en visning och Viktor talade minsann om för mäklaren att "här ska jag och mamma bo". Man kan ju alltid hoppas, hoppas att det löser sig. Jag har hört att det är ett trevligt område, många barnfamiljer finns det visst. Det behöver Viktor. Och jag!!! Det ska bli så skönt att få ett eget boende, hoppas bara att det blir snart. Vi behöver få starta vårt eget liv. Hur det ska bli, har jag ingen aning om. Det känns som om det kan bli skönt, men väldigt tufft. Jag lär väl inte leva lyxliv, men men...

Nu går jag dock fortfarande och gruvar mig för avslutet på BUP. Det närmar sig delgivningen med stormsteg = SKRÄCK! I morgon och 1 dag nästa vecka kommer en specialpedagog från skolans värld och hälsar på Viktor på förskolan. Jag sprang på henne på gymmet idag, så vi pratade liiite om Viktor och massor med skit. Hon är ju trots allt kollega till mig (kan man väl nästan säga, trots att hon jobbar i skolan). Ska bli kul att höra vad hon har att säga. Usch, tänk om han får den diagnos jag misstänker att han får. Hur i all världen kommer det att gå??

Nu är det nog nära...

Nu känns det som att det är nära! Träffade psykologen på BUP idag. Det arbete hon och hab-psykologen gjort känns väldigt genomarbetat och framförallt rättvist. Jag vet inte hur jag ska tackla det besked jag kommer att få, men men... På onsdag ska vi tillbaka dit, Viktor ska träffa läkare och psykolog. Jag tror han ska filmas då, spännande! Jag tror att vi snart kommer få svar på en massa frågar som har funnits de senaste åren, det känns konstigt. Tänk om vi slipper en massa undersökningar! Wohooo! När allt är klart på BUP så ska jag nog ta mig några dagars ledigt, det kan jag behöva!

Men åter till något annat. På fredag är det min lediga dag, efter ortopedingenjören blir det nog ett besök på järnvägsmuseet. Det har gossen önskat. Där kan han köra buss och tåg själv, det blir trevligt. Kanske dom har skruttbussar och trafiktåg?!

Tungt

Ibland känns allt oändligt tungt och jobbigt. De senaste dagarna har verkligen kännts så. Det har varit mycket på jobbet med föreläsning och kurs. Visserligen bra och roliga saker, men det känns som att jag inte riktigt har ork till det just nu. Jag har ju fullt upp med att reda ut mitt liv. Droppen var väl när Viktor och jag dessutom fick kallelse till BUP för att påbörja utredningen. Den kom liksom lite tidigare än beräknat. Psykologen som remitterat trodde att vi kanske skulle få vänta ända till början av hösten, men så blev det inte. Nu sätts det igång i slutet av mars och vi har ett antal besök framför oss innan det ska avslutas i mitten på maj. Just det här känns det faktiskt lite tungt att behöva göra ensam. Fick dock ett litet skratt från vår psykolog igår, när hon berättade hur det gick till när hon skickade remissen. Hon vågade inte skicka den med posten (eller vad dom nu använder) utan hon tog bilen och åkte och lämnade den själv med förklaringen "jag hade ju en hel kartong med material, så jag hade nog strypt den som kanske skulle tappat bort materialet på posten". Härliga människa ;)!

Jag går också och väntar på besked om sömnregistreringen, som gjordes för ett tag sedan. Undrar om man ska ringa och höra hur det går, eller om man ska vänta ett tag till?! Jag vill ju veta om han ska opereras, men samtidigt orkar jag inte mer just nu. Lite halvt kluven, kan man ju säga...

Men bäst av allt är att jag har en underbar son, en härlig nästan tandlös blivande 6-åring! Eller tandlös är kanske fel, han har ännu så länge hunnit få sina permanenta tänder redan innan mjölktänderna lossnat :)

Nicke Nyfiken

Det stämmer så bra på Viktor. Han är em riktig Nicke Nyfiken. Frågar mycket, väldigt mycket. "Vem väcker mig imorgon?" "Vad ska jag göra imorgon?" "Vem hämtar mig på förskolan idag?". Alltid samma frågor varje dag. Det är konstigt vilket tålamod man har som svarar på dessa frågor säkert 50 gånger om dagen, men vad gör man inte för att han ska förstå? Vad gör man inte för sitt barn? Idag har jag förklarat jag vet inte hur många gånger att han ska vara med mormor och morfar imorgon, eftersom vi båda jobbar. Ändå kommer frågan "Jobbar pappa imorgon?" "Ja!" "Jobbar du imorgon?" "Ja!" "Ska jag vara ensam hemma?" "Nej, mormor och morfar kommer hit..." Det är inte konstigt att jag ofta känner att det kommer svackor, det har det gjort många gånger senaste tiden. Ska det vara så här hela tiden? När en sak lugnar ner sig, kommer nästa sak. Vad blir nästa sak? Får han diagnosen autistiska drag? Vad blir nästa sak efter det?
Bara en massa frågor som ingen kommer kunna ge ett riktigt ordentligt svar på. Nästa vecka ska vi ev. ha ett samtal med nefro, det kanske reder ut något...