Inte alls förvånad...

Det är ju Viktor jag pratar om. Då ska man aldrig sluta att förvånas. Jag undrar när jag ska sluta bli förvånad när det händer nya saker, nya komplikationer, nya utredningar? Nej, det här är nog något jag får vänja mig vid. Det ska nog bli bra;)

Allt och ingenting

Just nu känns det som att allt händer, men ändå ingenting. Jag bara väntar på allting. Röntgensvar, operation (dag är bokad), massa möten mm. Det känns ändå som att livet rullar på lite grann, även fast det många gånger är skitjobbigt. Jag gör som jag alltid har gjort, hoppas på att allt snart lugnar ner sig. Eller i a f att det blir lite ordning och reda. Jag vill ha röntgensvar, jag hoppas att Viktor blir bättre efter operationen, hoppas att han får bra hjälp på autismcenter.

Jag har också träffat kommunen och pratat skola för gossen. Det låter inte helt omöjligt att han får den skola jag vill ha. Dörren är åtmintåne inte helt stängd. Fast ärendet ska upp till behandling/beslut i nämnden, så det kommer nog inget svar förrän tidigast i Januari. Nu är bollen i rullning och hoppet är ju det sista som överger en, eller hur?