Sjukan

Så var bukröntgen och op inbokade. Det innebär en massa sjukhusbesök innan mitten på oktober. Hoppas bara att det är slut sen. Fast det tror jag inte....

Jag har också fått kallelse till autismcenter, jag ska dit om några veckor. Det känns konstigt, Viktor har ju haft habiliteringen i Södertälje så många år. Nu ändras det plötsligt! Sjukgymnast kommer han visserligen ha kvar där, men det är allt. Det blir ett stort steg, ett spännande steg. Jag hoppas att dom kan hjälpa mig med skola för Viktor. Kommunen kommer inte ge sig så lätt, men det gör ju inte jag heller!! Igår var jag på skolbesök på en skola i annan kommun, den var verkligen så bra. Man kan ju faktiskt hoppas. Men tyvärr är det väl så att barn med funktionshinder inte har rätt att välja skola...:(

Oro!

Så orolig!! Jag är så orolig just nu. Det är inte alls kul. Igår ringde bästa uroterapeuten och sa att Viktor ska göra buk-röntgen, han har ev stenar i buken. Det känns väl sådär... Det verkar ju som att det aldrig ska ta slut. När det ena har lugnat ner sig, så kommer nästa sak för honom. Varför?? Nu börjar jag faktiskt bli riktigt orolig för att andra organ ska ge med sig. Jag undrar så vad läkarna kommer göra. Blir det fler undersökningar? Kommer dom någon gång komma på varför det blir såhär? Så just nu är det mycket oro.....

Jag undrar...

... Om det kanske har gått lite väl långt när man låter mer förvånad när en läkare säger att det INTE är något fel, än när det faktiskt är det... Viktor var inne på ny provtagning i tisdags eftersom han återigen har börjat kissa på sig. I fredags ringde läkaren och sa att det var urinvägsinfektion. Igen. Undrar varför jag har slutat bli förvånad? Häromdagen sa en av Viktors fröknar att "vi har faktiskt pratat om dig här och vi är helt överens om att du är så stark som orkar allt detta". Dom skulle bara veta: Det gör jag inte, men jag har ju liksom inget val! Vem skulle kämpa för min son om inte jag gjorde det? Ingen! Kommunen skulle antagligen tycka att det va ganska skönt...