Lida

Idag har jag och Viktor haft en härlig eftermiddag på Lida. Vi hade med oss min kompis och hennes familj. Viktor har aldrig velat åka i backar förut, det har varit läskigt. Kälke accepterar han att sitta på så länge det är plan mark. Så det var bara att gå runt där.... Tillslut gav han med sig och åkte i en liten, liten backe på villkor att jag satt bak. Så det var bara att åka! Det hela slutade med att han sa att han VILLE åka i en brantare backe många, många gånger. Bara jag satt bakom...;) Härligt var det att få uppleva den glädjen hos honom. Och segern över rädslan. Det lönar sig att bearbeta honom och ge honom massor av möjligheter att uppleva saker som detta. Nu ska vi bara få honom att acceptera pulkan....

Julafton

Nu är det jul igen... Härligt med en vit sådan! Det lyser upp i mörkret på många sätt. I natt var tomten på besök och lämade julklappar i strumpan (som absolut inte fick hänga i Viktor`s rum, eftersom han är livrädd för tomten...!). Det låg en polisbil, hundralapp (mormor å morfar) och godispåse. Tänk att en polisbil kan vara så uppskattad. Han har verkligen lekt med den hela förmiddagen. Han har t.o.m glömt bort godispåsen :o)
Hoppas snön ligger kvar ett tag, då hinner vi åka både skidor och skridskor. Det finns nog inget som slår en utflykt till en isbelagd sjö, åka lite skridskor och sedan dricka varm choklad och äta en god smörgås! Lite sol till det så är livet toppen!

Det här är en helg då vi ska försöka glömma alla jobbiga besked som har kommit senaste tiden. Snart är det ett nytt år, som förhoppningsvis innebär nya krafter. Men en roligt sak måste jag berätta. Vi har fått svar på det blodprov som togs i oktober, det visade inget onormalt. Jag tror att det är meningen att vi ska vara glada för det, åtminståne känns det så...

Ha nu en riktigt god jul!!

Mötet

Idag vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vi var på möte med hab idag. Det ska skickas remiss till BUP för utredning om diagnos inom autism spektrat. Tungt, men samtidigt vill vi ju att Viktor ska få det han behöver. Det finns tydligen många saker som tyder på en diagnos inom autism spektrat.... Orkar inte skriva mer just nu.

Äntligen förskola

Idag fick Viktor äntligen gå tillbaka till förskolan. Han har ju varit hemma 1 ½ vecka (förutom förra tisdagen) p.g.a förkylning, feber, öroninflamation... Men idag kunde han alltså gå dit igen.Det var en glad kille som studsade in på förskolan, glad att äntligen få träffa alla kompisar! Det är så skönt att han trivs där. Nu ska han gå resten av veckan, sedan är det 3 veckors julledighet! ÅÅÅHHHH, så skönt! Fast jag ska ju själv jobba från den 28.e och framåt...

Allt på en gång...

Först samtalet från psykologen på hab och sedan brevet från nefroläkaren. Inget av det var nåt vidare roligt. Psykologen, sjukgymnasten och logopeden har kallat oss till ett akut möte på fredag. Dom ville inte säga vad det rör sig om, mer än att det ev. blir ändrade planer vad gäller utredning inför skolstarten. Katrin brukar alltid kunna ta saker över telefon, därför känns det väldigt olustigt och tungt att hon inte ville det den här gången.
När samtalet med Katrin var över så hämtade Magnus posten. Brev från nefroläkaren! Vi fick det beskedet som vi väntat på. Viktor gjorde ju en undersökning av urinblåsan för ett tag sedan. Nu kom då beskedet att hans blåsa troligtvis aldrig kommer att återfå någon funktion. Tungt, men väntat besked.

Dessutom får vi hembesök från soc.förvaltningen i morgon. Det ska utredas om vi kommer att få fortsatt avlösare i hemmet. Dessa utredningar, jag blir tokig!

Det är alltså inte så konstigt om tankarna snurrar rejält idag...

Vad ska jag ta mig till?!

Kors i taket! Vi var på närakuten idag med en gosse som har öroninflamation. Igen! Vi träffade på en läkare som faktiskt frågade mig vilka direktiv vi har fått från öronläkare. Terracortril, sa jag. Bra, sa han. Då skriver jag ut det! Oj, jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen! Jag behövde inte tjafsa om det! Vilken härlig känsla!!

Nästan

Jag hade nästan börjat tro att kommunen faktiskt tror på oss. I alla fall vad gäller vissa saker. Numera vet vi så väl att kommunen inte har något som helst ansvar för vad som händer på förskolan. Det är ju helt enkelt så att det är vårt fel att vi har ett sjukt barn. Man kan ju inte göra så mycket mer än att be om ursäkt för att ens barn kostar en massa pengar. Tro mig, det har vi gjort många gånger!! När Viktor blev sjuk för 2 år sedan blev vi tvingade att skriva på ett papper där vi tog på oss allt ansvar, om något skulle hända. Då fick jag höra att det var på gång att alla föräldrar med sjuka barn i kommunen skulle få skriva på det. Då jag själv jobbar i samma kommun, vet jag att så har ännu inte skett. Inte på 2 år!!! Nu har det varit en del missförstånd mellan oss och förskolan, så nu har vi fått ytterligare ett papper att skriva på. Vi är alltså inte betrodda ännu... Det är ju lika bra att skriva på, om det nu känns bäst för pedagogerna. Det känns ju lite "skruvat" att jag är ansvarig för något som jag inte kan ha någon som helst koll på.
Visst vill vi att förskolan ska veta så mycket som möjligt om Viktor, men ofta orkar man verkligen inte berätta allt som händer. Vi vill ju bara att hans tid på förskolan ska fungera. Det blir ju inte alltid så lätt när vissa personer i kommunhuset bara hånskrattar åt oss. Det är ju inte så konstigt att man känner sig så förtvivlat uppgiven ibland.

Men vi ska skriva på detta papper. Allt för att slippa konflikter, för det är det sista vi vill ha...

Sjukgymnasten

Idag ringde sjukgymnasten. Hon hade sett en film på Viktor, där han skakar sina händer. Hans händer är tydligen väldigt "hängande och mjuka", så han kommer ev att få något slags stöd för händerna. Kul. Eller inte. Hur ska man egentligen se på det? Numer är vi så vana att alla vill göra en massa saker med honom, så vi är nog ganska avtrubbade. Är det konstigt? Nä, tror inte det. Det gäller ju bara att flyta med och göra det bästa av situationen.
I morgon är det fredag! På lördag blir det första julbordet för i år. Å så blir det nog grisspruta i helgen.