Tänk

Tänk om jag snart får en lägenhet! Igår var vi på en visning och Viktor talade minsann om för mäklaren att "här ska jag och mamma bo". Man kan ju alltid hoppas, hoppas att det löser sig. Jag har hört att det är ett trevligt område, många barnfamiljer finns det visst. Det behöver Viktor. Och jag!!! Det ska bli så skönt att få ett eget boende, hoppas bara att det blir snart. Vi behöver få starta vårt eget liv. Hur det ska bli, har jag ingen aning om. Det känns som om det kan bli skönt, men väldigt tufft. Jag lär väl inte leva lyxliv, men men...

Nu går jag dock fortfarande och gruvar mig för avslutet på BUP. Det närmar sig delgivningen med stormsteg = SKRÄCK! I morgon och 1 dag nästa vecka kommer en specialpedagog från skolans värld och hälsar på Viktor på förskolan. Jag sprang på henne på gymmet idag, så vi pratade liiite om Viktor och massor med skit. Hon är ju trots allt kollega till mig (kan man väl nästan säga, trots att hon jobbar i skolan). Ska bli kul att höra vad hon har att säga. Usch, tänk om han får den diagnos jag misstänker att han får. Hur i all världen kommer det att gå??

Åter vardag

Äntligen är det vardag igen. Första dagen på förskolan för Viktor, han har hunnit vara ledig 3 veckor. Mycket välbehövligt! Men ack, så trött han var efter bara 5 timmar på förskolan. Han orkar inte mer, den lille gossen. Det blir fortfarande jobbigt med alla intryck, allt som händer omkring honom. Idag kom han hem och berättade att Marianne hade kommit och pratat med honom när han hoppade på studsmattan "Hon pratade bara med mig, ingen annan". Tänk att man kan glädja sig åt så små saker att ens barn kommer hem och berättar vad han har gjort på förskolan...
I morgon är han ledig igen, planeringsdag på förskolan. Tur att pappa är ledig då, eftersom Viktor inte har möjlighet att vara på annan förskola (som alltid erbjuds, när man har behov av omsorg på planeringsdagar). Ska bli kul att se vad som händer den dagen vi inte kan lösa omsorgen åt kommunen...

Äntligen förskola

Idag fick Viktor äntligen gå tillbaka till förskolan. Han har ju varit hemma 1 ½ vecka (förutom förra tisdagen) p.g.a förkylning, feber, öroninflamation... Men idag kunde han alltså gå dit igen.Det var en glad kille som studsade in på förskolan, glad att äntligen få träffa alla kompisar! Det är så skönt att han trivs där. Nu ska han gå resten av veckan, sedan är det 3 veckors julledighet! ÅÅÅHHHH, så skönt! Fast jag ska ju själv jobba från den 28.e och framåt...

Nästan

Jag hade nästan börjat tro att kommunen faktiskt tror på oss. I alla fall vad gäller vissa saker. Numera vet vi så väl att kommunen inte har något som helst ansvar för vad som händer på förskolan. Det är ju helt enkelt så att det är vårt fel att vi har ett sjukt barn. Man kan ju inte göra så mycket mer än att be om ursäkt för att ens barn kostar en massa pengar. Tro mig, det har vi gjort många gånger!! När Viktor blev sjuk för 2 år sedan blev vi tvingade att skriva på ett papper där vi tog på oss allt ansvar, om något skulle hända. Då fick jag höra att det var på gång att alla föräldrar med sjuka barn i kommunen skulle få skriva på det. Då jag själv jobbar i samma kommun, vet jag att så har ännu inte skett. Inte på 2 år!!! Nu har det varit en del missförstånd mellan oss och förskolan, så nu har vi fått ytterligare ett papper att skriva på. Vi är alltså inte betrodda ännu... Det är ju lika bra att skriva på, om det nu känns bäst för pedagogerna. Det känns ju lite "skruvat" att jag är ansvarig för något som jag inte kan ha någon som helst koll på.
Visst vill vi att förskolan ska veta så mycket som möjligt om Viktor, men ofta orkar man verkligen inte berätta allt som händer. Vi vill ju bara att hans tid på förskolan ska fungera. Det blir ju inte alltid så lätt när vissa personer i kommunhuset bara hånskrattar åt oss. Det är ju inte så konstigt att man känner sig så förtvivlat uppgiven ibland.

Men vi ska skriva på detta papper. Allt för att slippa konflikter, för det är det sista vi vill ha...