Jag undrar...

... Om det kanske har gått lite väl långt när man låter mer förvånad när en läkare säger att det INTE är något fel, än när det faktiskt är det... Viktor var inne på ny provtagning i tisdags eftersom han återigen har börjat kissa på sig. I fredags ringde läkaren och sa att det var urinvägsinfektion. Igen. Undrar varför jag har slutat bli förvånad? Häromdagen sa en av Viktors fröknar att "vi har faktiskt pratat om dig här och vi är helt överens om att du är så stark som orkar allt detta". Dom skulle bara veta: Det gör jag inte, men jag har ju liksom inget val! Vem skulle kämpa för min son om inte jag gjorde det? Ingen! Kommunen skulle antagligen tycka att det va ganska skönt...