Tankar...

Tankar kommer, tankar går... Hur, när, varför?? Hjärnan är ett enda virrvarr, hela jag är ett enda virrvarr. Jag behöver verkligen att det skulle lugna ner sig. Orkar inte, vill inte, men jag måste! JAG MÅSTE!! Det är jag som måste orka göra allt jobbigt, men ändå det nödvändiga. Jag vill ha semester, ta med gossen och bara åka härifrån ett tag!

Inte alls förvånad...

Det är ju Viktor jag pratar om. Då ska man aldrig sluta att förvånas. Jag undrar när jag ska sluta bli förvånad när det händer nya saker, nya komplikationer, nya utredningar? Nej, det här är nog något jag får vänja mig vid. Det ska nog bli bra;)

Allt och ingenting

Just nu känns det som att allt händer, men ändå ingenting. Jag bara väntar på allting. Röntgensvar, operation (dag är bokad), massa möten mm. Det känns ändå som att livet rullar på lite grann, även fast det många gånger är skitjobbigt. Jag gör som jag alltid har gjort, hoppas på att allt snart lugnar ner sig. Eller i a f att det blir lite ordning och reda. Jag vill ha röntgensvar, jag hoppas att Viktor blir bättre efter operationen, hoppas att han får bra hjälp på autismcenter.

Jag har också träffat kommunen och pratat skola för gossen. Det låter inte helt omöjligt att han får den skola jag vill ha. Dörren är åtmintåne inte helt stängd. Fast ärendet ska upp till behandling/beslut i nämnden, så det kommer nog inget svar förrän tidigast i Januari. Nu är bollen i rullning och hoppet är ju det sista som överger en, eller hur?

Sjukan

Så var bukröntgen och op inbokade. Det innebär en massa sjukhusbesök innan mitten på oktober. Hoppas bara att det är slut sen. Fast det tror jag inte....

Jag har också fått kallelse till autismcenter, jag ska dit om några veckor. Det känns konstigt, Viktor har ju haft habiliteringen i Södertälje så många år. Nu ändras det plötsligt! Sjukgymnast kommer han visserligen ha kvar där, men det är allt. Det blir ett stort steg, ett spännande steg. Jag hoppas att dom kan hjälpa mig med skola för Viktor. Kommunen kommer inte ge sig så lätt, men det gör ju inte jag heller!! Igår var jag på skolbesök på en skola i annan kommun, den var verkligen så bra. Man kan ju faktiskt hoppas. Men tyvärr är det väl så att barn med funktionshinder inte har rätt att välja skola...:(

Oro!

Så orolig!! Jag är så orolig just nu. Det är inte alls kul. Igår ringde bästa uroterapeuten och sa att Viktor ska göra buk-röntgen, han har ev stenar i buken. Det känns väl sådär... Det verkar ju som att det aldrig ska ta slut. När det ena har lugnat ner sig, så kommer nästa sak för honom. Varför?? Nu börjar jag faktiskt bli riktigt orolig för att andra organ ska ge med sig. Jag undrar så vad läkarna kommer göra. Blir det fler undersökningar? Kommer dom någon gång komma på varför det blir såhär? Så just nu är det mycket oro.....

Jag undrar...

... Om det kanske har gått lite väl långt när man låter mer förvånad när en läkare säger att det INTE är något fel, än när det faktiskt är det... Viktor var inne på ny provtagning i tisdags eftersom han återigen har börjat kissa på sig. I fredags ringde läkaren och sa att det var urinvägsinfektion. Igen. Undrar varför jag har slutat bli förvånad? Häromdagen sa en av Viktors fröknar att "vi har faktiskt pratat om dig här och vi är helt överens om att du är så stark som orkar allt detta". Dom skulle bara veta: Det gör jag inte, men jag har ju liksom inget val! Vem skulle kämpa för min son om inte jag gjorde det? Ingen! Kommunen skulle antagligen tycka att det va ganska skönt...

Less...

Just nu är jag ganska less på sjukhus. Inom ca 1 ½ vecka kommer det vara 5 besök på sjukan, känns väl sådär. Förra helgen var Viktor på akuten. Urinvägsinfektion. Det måste göras en uppföljning, det blir nu på torsdag. I onsdags var han på öronkliniken, södertälje. Därifrån skickades remiss till huddinge. Dit ska han på torsdag. Dessutom har han varit hos ögonläkaren, men där gick det ok...

Men men...
Annars är allt ganska bra. Viktor har bytt avd på förskolan och det fungerar ganska bra, tycker jag. Detta trots att han säger att han inte vill gå dit. Jag tror bara att det har varit svårt att vänja sig och att det är många nya barn i gruppen.