Några små ord...

Det är aldrig en okomplicerad tillvaro att leva med barn med autism men på något sätt går det en dag i taget. Och stunderna av glädje är fler än vi tror.

Det citatet stämmer så bra! Det är verkligen så det känns!

Varför inte?

Jag undrar så varför inte hela livet kan vara lite som semester. Har haft det så lugnt och skönt under mina 3 veckor. Inte ett sjukhusbesök eller möte. Åååh, så skönt! Men nu är semestern slut. Hoppas att hösten blir lite lugnare än vad våren var. Det gäller ju liksom att se till att hitta lite tid för själv. Det blir en utmaning att klara det!

När Viktor kommer tillbaka till förskolan, ska han börja på ny avdelning. Spännande! Har redan drillat personalen och dom tycker det ska bli spännande att få jobba med honom. Ja, ja det blir nog bra. Tänk, sen Viktor fick sin autism-diagnos så känns det som att mycket har fått sin förklaring och jag vet vad jag har att jobba mot. Dessutom blir det lättare att jobba mot t. ex. kommunen.

Härligt

Härligt med semester! Igår var vi till Mariefred med en kompis. Viktor fick göra något han älskar: Åka tåg... Ångtåg!! Det är ju riktigt härligt att göra små utflykter med goa vänner. På söndag blir det allsång och på måndag tror jag att vi tar en liten tur med sightseing-båt.

Men mitt upp i den härliga semestern gnager oron för allt som kommer till hösten. Vad ska hända? Hur ska jag orka? Jag går fortfarande och väntar på sammanställningen från BUP. När jag fått den så ska det remitteras till autismcenter. Sen blir det ju massa andra saker också. Jag har ju en del frågor om olika saker som oroar mig. Har haft en del kontakter med olika personer redan. Usch, hur ska detta gå? Nä, nu blir det att njuta av välbehövlig semester:):)

Semester

Snart ska vi ha semester, jag och min son. Helt själva. Skönt ska det bli. Årets semester är efterlängtad på många plan. Den här våren har varit lite tuff, kan man väl säga. Om man bortser från ortopedingenjören, så har det varit ganska lugnt de senaste veckorna. Misstänker att jag får igen det dubbelt upp när hösten kommer. Jag vet ju att det är många besök som väntar. Just nu är jag så glad att det finns personer som förstår hur jag har det, det ska nog gå bra. Jag fick en fråga för några veckor sedan, en fråga som har snurrat i mitt huvud sedan dess: Hur orkar du vara en bra mamma? Jag vet ärligt talat inte hur jag orkar, vet inte ens om jag orkar... Men nu är det snart semester och då ska jag ladda massor och bara ha det bra.

Varför

Jag orkar inte ta fler beslut just nu. Ändå måste jag det. Jag kommer troligtvis bli beviljad både kontaktperson och kontaktfamilj. Det känns ju toppenskönt. Nu har jag fått förfrågan om jag vill ha en annan kontaktperson, dom har tydligen hittat någon som ev skulle passa. Mina föräldrar har tidigare varit avlösare, men nu vill dom att jag ska ta någon annan. Orkar verkligen inte ta det beslutet. Kan jag inte bara få vara ett tag? Men jag kanske ska vara glad att det ändå äntligen händer något i rätt riktning?! Funderar allvarligt på att gräva ner mig ett tag. Snart är det semester och då ska jag bara njuta!!!!

???

Men hur tänker dom. Vi bytte tydligen LSS-handläggare för 3 veckor sedan. Fick jag reda på idag. Efter att själv ha kontaktat soc. Dom hade försökt skicka papper till mig, men de hade kommit tillbaka. Ringer man inte då??? Nu har nya handläggaren bestämt att vi ska ha ett nytt möte. Jag ska göra en ny ansökan. För fjärde gången på 6 månader. JAG BLIR VANSINNIG!!!!!

Slut

Idag var jag till hab, till underbara Katrin. Åååå, det var ett jobbigt möte eftersom det antagligen var sista gången vi satt tillsammans på ett sådant sätt. Nu är det sommarlov, då borde allt bli lite lugnare! Vi har ett möte inbokat i sept, men det blir antagligen ett avslutningssamtal med hab och förskolan. Dessa möten är inte alls lika behagliga.
Det var i alla fall riktigt skönt att få sitta där hos henne idag och få vända ut och in på livet. När jag berättade allt som har hänt under våren, så sa hon bara "jag beundrar dig, för att du fortfarande står på benen...". Ja, ibland är det knappt att jag ens gör det!

Sen var det riktigt skönt att komma hem. Då hade jag plötsligt storhandlat utan att ens ha varit i affären. Det där med hemkörning är något som jag tror passar mig perfekt. Jag ska nog göra det lite lagom ofta. Tänk att slippa stressa runt på stormarknaden med en trött och grinig unge, nu kan han istället sitta i sitt rum och leka medans jag handlar. Underbart!!